går in i festivalarbetsmode, NU kör vi!

har lite smått ångest och halvpanik. festivalsommar och kajsa går inte ihop. detta är varför:

1. jag är rädd. har alltid varit rädd för småsaker, fulla människor (det har iochförsig gått över, tur), spyor och äckliga män.

2. jag har aldrig varit bra på att bara sova någonstans som jag egentligen inte känner till så bra. bra kajsa, du ska bo i tält bland tusen andra fulla och odrägliga människor.

3. jag måste sova för att inte vara helt störd mot folk. I rest my case.

4. hur FAN ska detta gå?

(nu är tiden att skriva lugnande kommentarer. tack på förhand och glad midsommar)

just tell me this kära vänner, hur ska man kunna vara barn när ens mammas hjärta blöder? hur ska man kunna förstå att det inte är ens ansvar när ens bästa person är ledsen och sårad, hur ska man kunna hjälpa när det inte är meningen att man ska kunna hjälpa. och hur fan kan någon såra min mamma, mitt kött och blod så mycket att hon gråter inför sin dotter? mysterier 2.0. en annan grej. hur ska jag kunna flytta ifrån henne? personen som jag lever med dygnet runt, det är ju bara hon och jag kvar här nu. hur ska jag kunna lämna den personen som i alla år har fått stå ut med att höra sin dotter sakna den mannen som svek henne och förstått ändå? hur kan jag veta att hon klarar sig? visst hon är vuxen och verkligen inte instabil men jag kan ändå inte förstå hur allt ska gå till.

nya och gamla godingar, bäst just nu

helt jävla fantastiskt. london blew me away, fick mig att skratta, gråta och vara lycklig. vi gjorde allt man skulle göra såklart; vi åt trekantsmackor, besökte alla turistmål och drack kaffe från starbucks minst en gång om dagen. på kvällarna hängde vi på covent garden och drack öl medans vi kollade på streetpreformence på torget och bara njöt av hur fritt och livfullt allt var, sista kvällen var absolut bäst. de tre bästa killarna uppträdde och jag blev smått kär i den killen som hade längst hår och flest tatueringar, såklart. den kvällen var magisk på något sätt, kanske för att det var den sista, kanske för att efter de längtande blickar så bestämde sig jag och mamma för att gå sakta hem mot hotellet och där på vägen, mötte vi rolling stone. javisst, självaste ron wood gick i helt sakta gemak gatan fram med en cigg i ena handen. only in London.

på flyget hem satt jag med billy t i hörlurarna och hela världen utanför fönstret och för första gången sen min idé om att flytta till london uppkom så tänkte jag att fan kajsa, du kan faktiskt göra det här. just då kändes inget läskigt, inte de ensamma flygresorna, inte jobbsökandet, inte språket och inte ansvarstagandet. just då, där i luften, mådde jag så jävla bra. men en flygresa från london varar ju inte förevigt och ju närmare vi kom sverige, ju mer blev allt det där som faktiskt är ångestframkallande mer tydligt. första steget på svensk mark skojade jag bort med mamma, sa att allt kändes annorlunda men egentligen så var det ju sant. allt känns annorlunda, eller om det är inbillning, jag vet inte. men jag vill, ska, tillbaka, kanske inte just till london men någonstans som ger mig den där kicken jag bara får i ett annat, främmande land. där jag får vara den jag vill vara, någon annan, någon lycklig och intressant person. där hör jag hemma. where ever it is.