http://londonfest.wordpress.com/

what's happening

en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. lätt topp tre. mina fina, fina. inte alls meningen egentligen att det bara skulle bli bilder på ben men det spelar ingen roll vad jag än ser för bild, mina ögon dras alltid till honom och stannar där. inte för att han är särskilt ovanligt snygg, inte för att han är ung och vältränad, det är han inte. utan för att han säger något med sina ögon som jag bara ser. inte för att jag är så jävla speciell, det är jag inte. men med honom, med dom, är det något speciellt. förstår inte hur man kan känna sån sammahörighet med fyra kanadensare som har spelat tillsammans i snart tjugo år. förstår inte varför det är just dom som förstår mig, varför det är just dom som måste finnas förevigade på min handled. men så är det bara. för dom är mina och jag är deras.

ibland hoppas jag på att det finns fler som känner såhär för ett band, och det finns det säkert. bara inte för mitt band, för mina grabbar. ibland är det skönt, ibland inte. så nu vill jag veta, särskilt mina två musikfantaster till läsare (A och P) men också ni andra, känner ni såhär? på riktigt? som att ni inte kan leva utan ett band? usch, jag hatar att fråga frågor på bloggen. så sitter man där utan kommentarer och undrar va fan som gick fel. ja, men nu lever jag på kanten lite.

jobbar hårt nu, så jävla hårt. mitt liv består av vakna, åka till Upp!, ringa sponsorer, äta sushi, ringa lite fler sponsorer, skratta åt lars, vara arg på medarbetare och slutligen en öl och sen sömnsömnsömn. huvudet snurrar av känslan att inte vara tillräcklig och bidra nog till gruppen och slutmålet. jag räddar mig med låtar som denna och försöker övertyga mig om att det snart är helg. misstolka mig inte, jag älskar detta. jag älskar varje föreläsning och föreläsare som är underbara och säger att allt kommer gå bra. jag älskar dom flesta som är nu runt mig 24/7. och jag älskar att jag snart kommer till london. snart!

ibland kan jag bara känna mig så ledsen för att du är borta, som att du var min vän, någon jag kände väl. ibland kan mina ögon fyllas av tårar när jag tänker på hur fin du var, iallafall den heath jag har skapat i mitt huvud. där, där du förstår mig precis, där du berättar din livshistoria för mig, där vi skrattar och gråter tillsammans. ibland kan jag bara känna mig så ledsen för att jag vet att din dotter växer upp utan en pappa. livet fungerar på mysteriska sätt. allra minst här, just nu.

går in i festivalarbetsmode, NU kör vi!

har lite smått ångest och halvpanik. festivalsommar och kajsa går inte ihop. detta är varför:

1. jag är rädd. har alltid varit rädd för småsaker, fulla människor (det har iochförsig gått över, tur), spyor och äckliga män.

2. jag har aldrig varit bra på att bara sova någonstans som jag egentligen inte känner till så bra. bra kajsa, du ska bo i tält bland tusen andra fulla och odrägliga människor.

3. jag måste sova för att inte vara helt störd mot folk. I rest my case.

4. hur FAN ska detta gå?

(nu är tiden att skriva lugnande kommentarer. tack på förhand och glad midsommar)

just tell me this kära vänner, hur ska man kunna vara barn när ens mammas hjärta blöder? hur ska man kunna förstå att det inte är ens ansvar när ens bästa person är ledsen och sårad, hur ska man kunna hjälpa när det inte är meningen att man ska kunna hjälpa. och hur fan kan någon såra min mamma, mitt kött och blod så mycket att hon gråter inför sin dotter? mysterier 2.0. en annan grej. hur ska jag kunna flytta ifrån henne? personen som jag lever med dygnet runt, det är ju bara hon och jag kvar här nu. hur ska jag kunna lämna den personen som i alla år har fått stå ut med att höra sin dotter sakna den mannen som svek henne och förstått ändå? hur kan jag veta att hon klarar sig? visst hon är vuxen och verkligen inte instabil men jag kan ändå inte förstå hur allt ska gå till.

nya och gamla godingar, bäst just nu

helt jävla fantastiskt. london blew me away, fick mig att skratta, gråta och vara lycklig. vi gjorde allt man skulle göra såklart; vi åt trekantsmackor, besökte alla turistmål och drack kaffe från starbucks minst en gång om dagen. på kvällarna hängde vi på covent garden och drack öl medans vi kollade på streetpreformence på torget och bara njöt av hur fritt och livfullt allt var, sista kvällen var absolut bäst. de tre bästa killarna uppträdde och jag blev smått kär i den killen som hade längst hår och flest tatueringar, såklart. den kvällen var magisk på något sätt, kanske för att det var den sista, kanske för att efter de längtande blickar så bestämde sig jag och mamma för att gå sakta hem mot hotellet och där på vägen, mötte vi rolling stone. javisst, självaste ron wood gick i helt sakta gemak gatan fram med en cigg i ena handen. only in London.

på flyget hem satt jag med billy t i hörlurarna och hela världen utanför fönstret och för första gången sen min idé om att flytta till london uppkom så tänkte jag att fan kajsa, du kan faktiskt göra det här. just då kändes inget läskigt, inte de ensamma flygresorna, inte jobbsökandet, inte språket och inte ansvarstagandet. just då, där i luften, mådde jag så jävla bra. men en flygresa från london varar ju inte förevigt och ju närmare vi kom sverige, ju mer blev allt det där som faktiskt är ångestframkallande mer tydligt. första steget på svensk mark skojade jag bort med mamma, sa att allt kändes annorlunda men egentligen så var det ju sant. allt känns annorlunda, eller om det är inbillning, jag vet inte. men jag vill, ska, tillbaka, kanske inte just till london men någonstans som ger mig den där kicken jag bara får i ett annat, främmande land. där jag får vara den jag vill vara, någon annan, någon lycklig och intressant person. där hör jag hemma. where ever it is.

finaste

norrköping via norrköping i outfits



bilder utan outfits kommer snarast!