helt jävla fantastiskt. london blew me away, fick mig att skratta, gråta och vara lycklig. vi gjorde allt man skulle göra såklart; vi åt trekantsmackor, besökte alla turistmål och drack kaffe från starbucks minst en gång om dagen. på kvällarna hängde vi på covent garden och drack öl medans vi kollade på streetpreformence på torget och bara njöt av hur fritt och livfullt allt var, sista kvällen var absolut bäst. de tre bästa killarna uppträdde och jag blev smått kär i den killen som hade längst hår och flest tatueringar, såklart. den kvällen var magisk på något sätt, kanske för att det var den sista, kanske för att efter de längtande blickar så bestämde sig jag och mamma för att gå sakta hem mot hotellet och där på vägen, mötte vi rolling stone. javisst, självaste ron wood gick i helt sakta gemak gatan fram med en cigg i ena handen. only in London.

på flyget hem satt jag med billy t i hörlurarna och hela världen utanför fönstret och för första gången sen min idé om att flytta till london uppkom så tänkte jag att fan kajsa, du kan faktiskt göra det här. just då kändes inget läskigt, inte de ensamma flygresorna, inte jobbsökandet, inte språket och inte ansvarstagandet. just då, där i luften, mådde jag så jävla bra. men en flygresa från london varar ju inte förevigt och ju närmare vi kom sverige, ju mer blev allt det där som faktiskt är ångestframkallande mer tydligt. första steget på svensk mark skojade jag bort med mamma, sa att allt kändes annorlunda men egentligen så var det ju sant. allt känns annorlunda, eller om det är inbillning, jag vet inte. men jag vill, ska, tillbaka, kanske inte just till london men någonstans som ger mig den där kicken jag bara får i ett annat, främmande land. där jag får vara den jag vill vara, någon annan, någon lycklig och intressant person. där hör jag hemma. where ever it is.