så besviken. alltid så besviken.

fin dag representeras med suddiga mobilbilder,

har blivit med stor klocka,

årets första uteservering,

klänning kollar tre månader i förväg,

kan inte vara hemma längre, står inte ut med sjukdomar, deppighet och flyttkaos. och vi har inte ens börjat packa än. står inte ut med att bli skälld på för disk som jag inte diskar, orkar inte höra klagomålen och få skuldkänslorna. jag flyr, önskar att jag kunde åka så jävla långt bort där ingen vet vem jag är men istället så tar jag det absolut näst bästa. hem till en varm famn, till en underbar vän. till en tvådelad säng och prat alldeles för länge in på natten. ska försöka att inte prata för mycket, vill inte gråta. ska bara ligga där och känna värmen, känna lugnet och veta att där, där duger jag som den jag är.

det har kommit tillbaka. den där pissiga känslan där jag bara vill gråta, känslan av att aldrig kunna vara lycklig, känslan av att inte kunna vara glad. den skrämmer mig. jag kryper ihop under mitt täcke och tänker, det enda som lugnar mig är att tänka. jag sitter kvar på dansforum en timme efter min klass har slutat och bara stirrar rätt ut i tomma intet. tänker. inte på något speciellt utan mest på inget. på hur tårarna stiger i min ögon, på om någon ser, om någon snart kommer sätta sig bredvid och fråga hur jag mår, egentligen. inget händer, jag väntar några minuter till innan jag sakta börjar ta på mig min luvtröja, min sjal och min skinnjacka. promenerar bort mot järntorget och känner mest ingenting. vet att det är vår i luften och att min kropp och själ borde jubla men känslan uteblir. var är den? klagar för vännerna som bryr sig, som vill hjälpa. dom kämpar, gör allt dom kan men jag känner fortfarande ingenting. kommer hem till mamma, hon är där, första gången på snart tre dagar. hon frågar hur jag mår, om jag är glad. jag svarar som det är ''nej'', ser chocken i hennes ögon och oron, den ständiga oron. hon förstår inte, hon är ju så lycklig nu så varför är inte jag det? hon försöker kompensera för dom dagarna, hon frågar frågor man bör ställa när ens barn säger att hon inte är glad. men hur ska hon kunna förstå? hur ska någon kunna förstå att just nu är det som att alla mina känslor har försvunnit utom dom ledsna, hur ska någon kunna förstå när det syns så lite på utsidan, när utsidan inte är en spegelbild av det tomma, spruckna som känns inuti? I don't blame you, jag hade aldrig sett, även med känsloglasögon. jag hade aldrig tänkt när jag såg tjejen med det glada leendet och den busiga luggen att hon, hon är nog fucked up inuti. jag hade aldrig fattat för att sånt inte syns, det speglar sig inte i ögonen eller i leendet. men det bor i mig, det sätter sin planta långt där inne och väntar på att skiten ska vattna dess jord. jag försöker hoppas men just nu kan jag känna hur det växer, hur det där ledsna långsamt växer sig större tills det snart stöter mot min kropp. vill inte veta vad som händer då. vill inte.

ja som ni märker är jag borta härifrån en del, det mesta som är intressant nu representerar jag med bilder eftersom det funkar lite som terapi just nu. jag lever. har haft en blandad helg, den har både varit underbar och hemsk. jag har varit för full, för glad, för ledsen, för överanalyserande och för röksugen. här är bildbevisen,

new new new

btw, såhär ser min nya älskling ut för er som undrar:

en outfit på det,

vet inte om ni förstår hur duktig jag är som boxades i 75 minuter igår...hah! historien bakom var att jag helt plötsligt kände mig sjukt sugen på att träna lite boxning och få ur mig lite ilska så efter mitt vanliga löppass på gymmet i fredags gick jag helt resolut och bokade in mig och amanda på boxningspasset på måndagen efter. snacka om att vi var nervösa när vi väl satt där utanför sal 2 och väntade. vi kom överens att om läraren såg läskig ut så skulle vi sticka och tro mig, han såg så jävla läskig ut med sina typ 300 tatueringar och muskler men när jag såg honom blev jag så jäkla peppad. fick med mig amanda och sen körde vi så det rök om muskler och skor i 75 minuter. och fy satan va kul det var! tillskillnad från danspassen jag annars går på så blev man trött på ett annat sätt, liksom i musklerna istället och det var en så jävla skön känsla.