det börjar med den vänstra lungan, det känns som att jag inte kan andas. helt plötsligt kommer jag ihåg att när jag var fjorton och en vän från gamla tider, Miranda, gick och la sig och vaknade aldrig igen. helt plötsligt är det ännu svårare att andas, det är som att det gör ont överallt. jag vågar inte sova för tänk, tänk om jag är som Miranda? tänk om jag inte ska leva mer efter denna natten. till slut somnar jag av ren utmattning, när jag vaknar har gråten lämnat spår på huvudkudden och jag minns att jag drack varm choklad till frukost. men det slår mig att jag inte en gång den dagen tänkte på det hemska som hade kunnat hända vem som helst, det är inte förän på kvällen som tankarna kommer igen. efter ett tag inser jag att jag inte kan leva såhär längre, jag går till monica och pratar. först vågar jag inte ta upp denna pinsama, löjliga smärta inuti mig men tillslut så märker hon ju. något är fel, något som hon faktiskt ser när ingen annan gör det. och sen flödar orden, jo jag vet att det är löjligt men jag är så rädd. så rädd för att inte få leva mitt liv till den absolut äldsta åldern, så rädd för det där. för d-ö-d-e-n. jag berättade hur mycket jag hade läst på internet, det var starka ord som dödsångest och deprission. då tänkte jag att inte kunde något sådant hända mig, inte var jag deprimerad! jag hade ju bara en liten svacka.

nu, såhär ett halvår senare när jag ser tillbaka, så inser jag att det var deprission och dödångest som knackade på min dörr. dom kanske inte fick komma in helt men en fot i dörren hade dom iallfall, ett starkt grepp och mitt hjärta och min själ och det var som att de klämde mer och mer för varje natt. jag har pratat ut om det som hände, om dödsångesten, mycket sen dess. det har blivit mycket bättre men igår läste jag ett blogginlägg om en tjej vars bästa vän precis hade dött i cancer. då, som att bli träffad av blixten, kom allt tillbaka. ångesten grep tag om mitt hjärta, om min själ på nytt. jag vägrar att må som jag gjorde då men ändå;

ibland är jag så rädd för döden att jag inte har tid att leva.