UTMANING DAG 01 10/12 2010

jaha ja, imorse loggade jag som vanligt in på bloglovin för att kolla de senaste inläggen från vänner och diverse andra snyggingar. på ett av inläggen möts jag av rubriken ''till min kära vapendragare'' från ninas blogg. vem kan nu detta vara, tänkte jag, om det inte är jag? men till min stora lycka var det ett helt inlägg om yours truly från min fina fina vän. läser ni inlägget så ser ni utmaningen jag nu har att facea, i hela 31 dagar. och NU har jag utmanat nina med exakt samma sak så hon vet det och så att ni andra är vittnen! jag börjar direkt!

Dag 01 – Om mig

jaha, så vem är jag? börjar med fakta tänkte jag!

Jag heter Kajsa Angleflod och bor i en liten och mysig tvåa med min mamma i centrala Majorna. Jag är 18 jordsnurr gammal och min födelsedag infinner sig den 12:e augusti varje år med början år 1992. På den tiden var jag grymt planerad, datum och tid för födseln var redan bestämd, tro det eller ej. anledningen till detta var att min storasyster (som ni får veta mer om på dag 11!) hade bråkat så mycket med mamma under sin födsel vilket resulterade i akut kejsarsnitt så denna gången ville mamma och pappa vara på den säkra sidan. I magen hette jag Martin så mamma var totalt övertygad om att jag skulle bli en kille, tack för det!

iallafall! hela min barndom var jag allergisk och hade eksem över hela kroppen pågrund av detta. Dom första åren var jag allergisk mot allt möjligt så som choklad (!!!), diverse frukter, damm, pälsdjur, ägg, gröna baljväxter och massa annat. detta resulterade i att under mina första kanske 7 år i livet gick jag runt med röda prickar och kli-iga eksem över hela kroppen. för att lindra detta ställde min pappa mig, från väldigt ung ålder och uppåt, på kökbordet och smörjde in hela min värkande kropp med diverse salvor medans han berättade underbara improviserade historier för mig. sicken tur i oturen att jag har en pappa som var skådespelare som underhöll mig medans det brände och smärtade överallt. uppepå detta var jag ett rätt dampigt barn de första åren, till skillnad från min syster som var en ensamvarg så skrek jag så fort jag blev lämnad ensam i ett rum. nångång tror pappa till och med att jag kom upp i pernilla wahlgren toner, alltså äckligt höga toner. uppmärksamhets behov redan då!

jag är född i Göteborg och spenderade mina första år på vasaplatsen och gick på dagis i guldheden. när jag fyllde sex år bestämde sig mina föräldrar för att sälja våran underbara, stora lägenhet och flytta till Bromma i Stockholm. Där bodde vi i yttligare en underbar lägenhet, högst upp i ett tre våningshus med etage i lägenheten och allt. kommer ihåg den lägenheten otroligt starkt, antagligen för att jag spenderade de lyckligaste åren hittils där. kanske? i Stockholm gick både jag och min syster på abrahamsbergsskolan och jag trivdes som bara den, vi skaffade en kanin och levde det närmaste min onormala och underbara familj kunde komma svensson-livet. men allt roligt måste ta slut och 1999 (tror jag) kom beskedet om att mina föräldrar skulle skiljas, kommer ihåg det så väl. mamma satt på diskbänken och grät tysta tårar medans pappa försökte tala med oss så lugnt som möjligt, han hade träffat en Therese som han ville spendera resten av sitt liv med. så han lämnade oss för att bo med henne i centrala Stockholm och jag, mamma och minna flyttade två portar ner på gatan till en trea. där försökte vi fortsätta leva våra liv, jag och min syster nu som varranan vecka barn. jag antar att mamma mådde piss, hon låg mest och sov, men hon blev aldrig oansvarig. jag märkte inte så mycket annorlunda saker men jag vet att min syster hade ont av allt. hon var tonåring då, de värsta åren var hon inne i.

Men tillslut kunde vi inte bo kvar längre, jag tror att det var minnen som spökade som gjorde att mamma bestämde sig för att flytta tillbaks med oss till Göteborg. vet inte varför det var så självklart att vi skulle med mamma men så var det iallafall, kanske ville inte den då (obs då, hon är nu den absolut bästa extramamman man kan ha, faktiskt) unga och inte så underbara Therese ha två jobbiga skilsmässobarn att göra med. så vi tog vårt pick och pack, tog ett tårdrypande förväl av våra bästisar och flyttade till ett högt berg i Majorna. där såg man nästan ut över hela världen och vi var så nära himlen att jag blev höjdrädd. eftersom vårt andrahands kontrakt snart tog slut flyttade vi ner från berget och till en gård vid namn Vita Björn, väl där började jag på djurgårdsskolan i Majorna, där trivdes jag. och det var väl där känslorna började komma ikapp den 9-åriga mig för det var då kilona började byggas upp. Jag var alltid en liten och smal unge men eftersom alla i vår familj hade problem att äta bort på den tiden så blev det bara så, jag blev tjock. det hade jag problem med i flera år, när jag väl började inse hur jag såg ut hatade jag mig själv, och jag hatade min bästa vän som var så liten, söt och blond. så jag började använda mascara och blev istället bästis med en utstött tjej i klassen, då trivdes jag tror jag. men i sexan kom vändningen, skådespeleriet.

jag blev erbjuden en roll i en novellfilm som handlade om en lite överviktig, utstött tjej som har en mamma som inte bryr sig om något. hon är kär i den finaste och snyggaste killen i klassen men vågar inte ens drömma om att han ska älska henne tillbaka, men självklart visar det sig att han gör det. det var något av det bästa jag har gjort hittils i mitt liv, jag älskade regissören andrea som hjälpte mig förstå att jag var fin som jag var, jag älskade joseph som spelade killen i filmen och som faktiskt verkade gilla mig hur jag än såg ut på riktigt också och jag ä-l-s-k-a-d-e att vara duktig på något, jag visste att jag ville fortsätta med film. efter filmen hade premiär på göteborgs filmfestival så ringde regissören jens jonsson och frågade om jag inte snälla kunde träffa honom för en provfilmning för hans tv-serie. dagen efter min fjärde provfilmning för jens ringde dom och sa att dom skulle vara jätteglada om jag ville spela rollen som Karin, den feministiska rebellen i en sjätteklass på en skola med ytliga tjejer och lärare med många problem. serien hette God morgon alla barn och sändes på svt 2005 och efter det visste jag att det var skådespeleri jag skulle satsa på, jag ville bli precis som pappa.

efter detta kämpade jag mig igenom sjuan på högstadiet med hjälp av musiken, känslan av att inte passa in i klassen och att alla vännerna blev placerade i parrarellklasserna botade My chemical romance, Neverstore och Sunrise avenue varje lektion och varje rast. tillslut växte jag ur min svåra hägstadieperiod och i mitten av åttan formade jag tillsammans med några underbara brudar det bästa kompisgänget du kan tänka dig. vi upplevde våra första fyllor och hångel tillsammans, vi skrattade och framför allt så passade jag in där, det gjorde vi allihopa. och det gör vi fortfarande, som tur är.


(tyvärr så har jag inga bilder från barndomen här, otroligt synd.)

eftersom alla som läser denna bloggen känner mig mer eller mindre så tänker jag skita i resten, ni vet redan om min gymnasieperiod osv och detta är redan ett alldeles för långt inlägg! kapish? :)

Kommentarer
Postat av: johanna

älskar utmaningarna du fick av nina, ska läsa denna texten alldeles strax skulle bara säga det :D

2010-12-10 @ 17:32:52
URL: http://astoryofmylife.blogg.se/
Postat av: Angelica

fint inlägg kajsi! <3

2010-12-10 @ 17:36:08
URL: http://mataduvor.blogg.se/
Postat av: elinor

TOPPEN! jag har inte sett vad det är förutmaning men jag antar att du kommer skriva mer o det gillas alltid! kärlek, snart blir det DANS! <3

2010-12-10 @ 17:37:39
Postat av: paulis

så himla fint skrivet. PUSS

2010-12-10 @ 18:31:05
URL: http://skyskrapor.blogg.se/
Postat av: Nina

Det tog tiohundra år men fan vad fint du skriver! Och nu vet jag massa mer om dig, ouppmärksam kompis frågetecken?

2010-12-11 @ 22:09:01
URL: http://strumpebyxa.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0