Hos pappa, norrköping.

nu sitter jag hos pappa, brosorna har precis gått upp och lagt sig och dom andra sitter därute och röker.
jag känner en stor lättnad här, att få komma bort från allt och alla och bara vara mig själv, precis som jag känner för. på sista tiden har det känts som om jag måste sätta på en act så att folk ska acceptera mig, det känns som om jag inte duger som den jag är, det kanske är dumt men det är så jag har känt iallfall. och jag har verkligen inte känt mig särskilt glad.
jag önskar att allt bara kunde vara enkelt, att ett beslut går lätt att fatta så att det blir rätt och att alla kan vara precis den som dom vill vara just då.
och nu känns det som om vissa vänner försvinner när jag behöver dom som allra mest, jag vet att jag inte är så rolig just nu men det är just nu jag behöver vänskap och snälla ord, omtanke. även om jag inte kan ge så mycket tillbaks.
jag älskar er så mycket som har märkt att nått är fel och verkligen försöker hjälpa, men jag vet också samtidigt att det inte är så lätt att se att nått är fel, jag hatar att visa mig svag.
jag längtar hem men samtidigt så vet jag att där måste jag ta tag i det som ligger i botten för mina känslor, det som gör att jag har mått såhär på sista tiden, jag vet mycket väl vad det är men jag orkar inte ta itu med det.
snart måste jag, annars kommer jag gå sönder.