det gör för ont. det är så att jag skriker så jag får svårt att andas. att vara borta från det finaste som finns, det bästa man har måste vara som för en knarkare som inte får sin spruta, som för en alkoholist som inte får dricka ur sin vodkaflaska. så nära men ändå så långt borta. ibland känner jag för att ge upp och bara flytta bort från allt socialt för att kunna skydda mina fina, det bästa jag har, från allt ont i världen. känner mig så maktlös här borta. som en åskådare till deras liv, som en människa som kommer och hälsar på ibland. som någon man kan glömma lätt. att inte få träffa er är som att gå sönder, yttligare en liten bit varje dag. att gå och låtsas att allt är bra är lätt när man lyckas hålla sina tankar i bur, det är lätt att glömma bort tårarna som bränner och hjärtat som bankar av rädsla för allt som kan tänkas hända. det är lätt att inte sakna det man aldrig riktigt har haft, det är lätt att försaka en barndom. alldeles för lätt, skrämmande lätt. jag saknar er så att jag kan dö.