ontontont överallt, en överväldigande känsla av gråt som bränner bakom ögonlocken. en röst i telefonen som dryper av saknad och en liten, liten hand på sätet bredvid mig på spårvagen. jag tittar på den och ler tills jag inser att den inte alls tillhör den jag vill att den ska tillhöra. att ordet saknad skulle komma att uppta såhär mycket av de elva nästkommande åren hade jag aldrig kunnat tro den där vinterdagen då mitt liv kom att förändras, då min familj gick skilda vägar. att jag några år senare skulle ha tre gudagåvor, tre kärleker som jag inte kan älska nog i mitt liv. tre kärlekar som jag vill skydda från alla hemskheter, från allt ont. som finnar och kärleksproblem, som krig och sjukdomar, precis som en storasyster ska göra.

men något är fel med bilden, något som skaver i mig varenda tid på dagen och framför allt på natten. något som gör att sj förseningar är vardagliga i mitt liv, något som gör att jag gråter mig till sömns när det är som värst, något som gör att jag aldrig kan vara helt lycklig. för jag vet ju att utan dom, utan mina bröder, vore jag inte hel. att man kan älska tre liv så mycket mer än sitt eget, att man kan älska tre barn som inte sett något av världen så fantastiskt mycket att smärtan av att inte träffa dom 24/7 nästan är helt omöjlig att leva med. men ändå, så lever jag fortfarande på något sätt. men på vilka villkor? distansens villkor.


(och förövrigt. den som är trött på att lyssna på tjat om mina
bröder kan avlägsna sig från min blogg. nu.)